I get my heart broken every day.

Den 30:e januari, för exakt två år sedan, lyssnade jag på den här låten med The Wellingtons och var nöjd fastän jag var lite heartbroken, för dagen innan hade jag trillat runt på dåliga gatan och druckit drinkar, dansat till fina poplåtar och delat svarttaxi med killen jag var kär i. Jag vågade aldrig säga till honom att jag var så kär, men det visste han nog ändå.

Då tyckte jag att baksmällan och känslan av att vara lite trasig var fin - man kände att man levde. Nu när jag är äldre och klokare (?) är jag lite mer rädd om hjärtat. Eller så orkar jag bara inte bry mig längre, jag vet inte.