Jag är 22 år gammal. Med fokus på gammal, känns det som ibland.
När jag vissa dagar knappt kommer upp ur sängen på grund av mina stela, värkande leder. När jag nästan gråter av smärta när jag springer till bussen, eftersom det känns som att mina knän ska sprängas. När jag sover med ett glas vatten och två alvedon bredvid sängen, ifall att jag behöver ta dem för att kunna resa mig. När jag inte orkar åka till skolan. När jag ändå tagit mig dit men inte kan koncentrera mig på föreläsningen för att det molar i hela kroppen och jag inte kan sitta stilla för länge och bara fryser. När jag skulle kunna sova 20 timmar om dygnet, och inte har någon aptit. När jag får tvinga mig själv att äta för att jag vet att jag utan näring kommer må ännu sämre.
När jag går i dubbla lager kläder, plus raggsockor och handledsvärmare hemma och bara längtar efter att de ska sätta på värmen i mitt hus. När det inte hjälper att de sätter på värmen, för jag är ändå stel som en pinne med fötter som gör så ont att jag ibland vaknar av det på natten, knän som knakar, fingrar som låser sig och armbågar som jag inte vill nudda någonting med eftersom det gör ont.
Det är inte alltid såhär, det kommer och går. Värst är det på hösten och vintern, för då gör det alltid lite ont och jag stelnar till så fort jag kommer utanför dörren. Som bäst mår jag när det är varmt - som på semestern i år, två underbara veckor i Grekland. Underbara på många sätt, men främst för att jag kände mig så mjuk i kroppen. Jag hade nästan inte ens ont i knäna.
Nu är jag inne i en svacka. Jag tvingar mig upp ur sängen på morgonen, kämpar mig genom kylan och blåsten till skolan. Försöker lyssna på föreläsningarna, försöker hålla mig vaken. Åker hem. Somnar, sover några timmar. Vaknar, äter något, tar ett varmt bad (som är jätteskönt, tills dess att man ska kliva upp ur det och måste konfrontera kallluften och badrumsgolvet) och sen går jag och lägger mig igen. I pyjamas och sockor under ett duntäcke och en filt, och försöker titta på en film. Somnar ofelbart efter ungefär en kvart, sover hela natten och vaknar helt utmattad. Sedan börjar det om.
Förhoppningsvis går det snart över igen. Det brukar ta ett par veckor. Det som skrämmer mig den här gången är att det är så illa, och det är bara september. Det har inte ens blivit kallt på riktigt och jag mår redan såhär.
22 eller 82? Ibland undrar jag.
