De bara retas.

Det här är min nya favoritklänning. Även om mina bröder kommer säga att jag är emo. Det gör de alltid, men de bara retas. Men jag ger dem lite vatten på kvarnen och bjuder på en emobild. Puss och kram från storasyster, liksom.

Pullimutta

"Det här wienerbrödet ser ut som en riktig pullimutta!", sa mormor och skrattade innan hon tog en stor tugga wienerbröd till kaffet.

Bästa hang-upen hittills den här veckan.

Dagens bästa låt är A little lost med den typ geniale Arthur Russell.

'Cause I'm so busy, so busy

Thinking about kissing you

Now I want to do that

Without entertaining another thought

It's so unfinished

Our love affair

A voice in me

Is telling me to

Run away

Silence. Silence. Silence.

Är så trött att det känns som att jag blivit manglad. Ligger på golvet och lyssnar på PJ Harvey och orkar inte ta mig för så mycket mer. Kan ingen bara ta bort all snö, mörkret och kylan, så man orkar ha ett liv igen?

"And in my thinking, steal you away
Though you never wanted me anyway."

Släkten är bäst.

I dag var vi på släktkalas hos moster Monika och åt en massa gott och pratade i ett (det ligger nämligen i släkten). På ämnet killar med bäst före-datum sa min kloka kusin Maria så här: Josefin, man ska inte ha för många gamla piroger i micron! Hon är så himla vettig.

You're the iron, I'm the rust

you will never put your arms around me

you will never whisper in my ear

but we will always share a laugh together

you're the iron, I'm the rust

(Jättefina Iron and rust med Pinto och Anna Järvinen)

En liten tillbakablick.

Nu när jag ändå sitter hemma och myser kan jag ju passa på att bjuda på lite bilder från gårdagens julfirande, för dem som inte är vänner med mig på Facebook.

Jag hade ny kjol och kände mig riktigt fin.

Alla syskonen bidrog med hemgjort julgodis.

Syrran lånade mormors päls när hon skulle röka.

Klädombyte nummer två, och matchande lillebror.

Systeryster på singeljul med en 2-litersflaska rödvin.

Vi var som vanligt hela familjen hemma hos mamma och åt alldeles för mycket mat, alldeles för mycket godis och tittade på Kalle och öppnade julklappar - precis som typ alla andra svenska familjer.

När firandet hemma hos mamma mattades av åkte jag och Klara hem till Erik och firade singeljul med vin, bubbel och Trivial Pursuit innan vi traditionsenligt åkte till Kvarnen där vi förfasade oss över alla tacky människor, blev trampade på tårna och pratade med en och annan kul typ. Sedan åkte jag hem och sov i min nya julklappspyjamas.

Min nya bästis!

Morgonrocken jag fick i julklapp av pappa är kanske det bästa som hänt mig på hela vintern. Den är så mjuk! Och så varm! Och så himla, himla fin! Den är en av anledningarna till att jag stannar hemma och myser framför tv:n ikväll istället för att gå ut och roa mig på stan.

Pojkar, pojkar, pojkar...

Jag pratade med min kära Mirijam, och undrade som så mången gång förut varför jag (nästan) bara träffar fula killar. Hon rekommenderade mig att börja träffa 90-talister, som tydligen ska vara både snygga och talangfulla. Men på den punkten kan jag säga såhär: jag har råkat hångla med några 90:or och det var inget för mig.

Julafton.

Idag firar jag jul med min knasiga familj och är så här snygg, om man får säga det själv. Och det får man.

Julen är här.

God jul önskar jag och familjens tacky julgran.

Julen är stulen.

Trots ett snödjup på ungefär 2 meter utanför mitt hus, julmarknad på syrrans gata i Sandsborg, x antal julfilmer, framplockad och klädd julgran (självfallet inte traditionellt klädd, utan med olikfärgade discokulor, paljetter och rosa-lila-röda ljus), otaliga sorter hemmagjort julgodis och ständig julmusik i högtalarna hemma känner jag INGEN JULKÄNSLA.

Det hjälper inte ens att titta på förra årets jultomte utanför mammas hus.

Jag känner mig som Grinchen. Hoppas att dagens sista julshopping (ve och fasa!), att tjuvsmaka skinka och klä granen hos mamma ikväll eller åtminstone morgondagens grötfrukost hos föräldrarna får det att kännas lite bättre. Eller Kalle Anka, gammelmormor som gnäller i fåtöljen, julklappsutdelningen eller i sista fall det traditionsenliga julfirandet på Kvarnen efteråt.

Det undermedvetnas språk.

Jag drömde att vi klättrade upp för hala, höga bergsslänter fulla med barr och taggsnår. Att vi vandrade över översvämmade ängar och höll oss långt bakom de andra för att kunna nudda varandras händer i smyg.

Jag har börjat drömma igen, och tror att jag även måste börja skriva igen, skriva på boken som aldrig kommer bli färdig, aldrig kommer få läsas och som ständigt byter skepnad.

Santa will never get here.

För att försöka råda bot på min brist på julkänsla tittar jag på någon fånig komedi med jultema och hoppas på att julstämningen infinner sig snart. Någon som har några andra tips på vad man kan göra för att höja stämningen lite?

Over my head my heart and my feet

I dag lyssnar jag sönder The Veils, och då särskilt Sit down by the fire, som är öppningsspår på skivan Sun Gangs. Jag menar, hur kan man inte fastna för en låt som innehåller textrader som "there ain't no way to get what I want", när man är så melankoliskt lagd som jag?

I been waiting in line

now I know I'll never

overcome this madness

if I don't know for sure

 

I grew old in just one day.

När jag stod i snöfallet och iskylan på tunnelbaneperrongen i Sandsborg och väntade på ett försenat tåg i elva minuter i kväll kom jag på en perfekt låt för att beskriva maktlösheten och melankolin när den man trodde att man någonsin skulle kunna kanske funka med i längden älskar någon annan och bor med den och vill ha barn med den.

Fan också att jag glömde bort vad det var för låt. Jag måste börja skriva upp saker. Tills jag kanske någon gång kommer på det igen får ni nöja er med att försöka föreställa er hur det känns och lyssna på den här låten istället, som jag lyssnade sönder på min 21-årsdag och som fortfarande alltid kommer vara sann.

 

Och jag försvarar att jag fortfarande lyssnar på Broder Daniel (och alltid kommer göra det, även om jag blir en 40-årig tant!) på samma sätt som jag försvarar min profilbild på Facebook: det är okej när man har ICA-kort, Medmera-kort, IKEA Family-kort och en levande krukväxt. Dessutom gillar jag faktiskt att lyssna på Frank Sinatra, har alltid på mig varma sockor och äger inte mindre än TVÅ stickade överkast. Nästan pensionärsvarning alltså, jag menar, jag blev ju faktiskt old in just one day...

Kvällens gåta.

Jag får ibland höra att jag är ganska charmig. Varifrån får folk sånt nonsens?

Bildtema 1: glamourösa toalettbesök

Jag har suttit och rotat bland lite gamla bilder i datorn, och upptäckt några gemensamma nämnare hos en stor del av bilderna: Mary, fylla och krogtoaletter. Lustigt nog ser många av bilderna nästan exakt likadana ut, oberoende av när de är tagna. Här är några från Stockholms snyggaste damrum - det med spegelkakel och rosaglittiga väggar på Bonden Bar.

Visserligen är inte de här bilderna jättelika varandra, men det är ju ändå himla lustigt. Får se när det är någon klubb värd att besöka på Bonden nästa gång, så vi kan gå och dricka goda drinkar och ta snygga bilder på toaletten.

Bästa kvällen med bästa sällskapet.

Jag har haft en så himla bra kväll i Sköndal med Mary, Jerry och Michis. Vi drack livets dryck - Törley - och åt hemmagjorda godsaker och spelade spel. Först ut var när då då? som är sjukt roligt (i alla fall när man vinner) och efter det hade vi musikquiz.

Alltid när jag umgås med såna fantastiska vänner tänker jag på vilken tur jag har som träffat så underbara människor som vill vara kompis med mig!!! Det sitter jag och tänker på nu. ÅH, vad glad jag är!

TA MED MIG HEM sa en kille igår. Men jag sa nej, jag orkar inte.

Sista dagen.

I går hade vi julfest på vårdcentralen, med jättegod mat och saffransglass som smakade som en liten bit av himlen. Vi fick julklappar - till och med jag, fast jag inte jobbar där - och hade jättetrevligt. Samtidigt kände jag mig nästan lite vemodig, för i dag är min sista dag på praktiken där...

JAG ÄLSKAR ER!

Mary och Jerry. Jag vill bara säga att jag är så himla glad att ni är mina vänner, och att jag är ooooootroligt tacksam att ni kan muntra upp mig när jag har ångest över dumma saker, skolarbete, eller för att jag har slut på chips och i andra akuta nödlägen.

Eller, jag kom på en grej till jag är himla glad över - att jag (läs: pappa) har målat om mitt badrum så jag slipper den där hemska färgen som är på bilden. Så. Nu är jag klar.

Vilket dagsverke!

Äntligen är jag färdig med examinationsuppgiften för primärvårdsplaceringen. Visserligen har jag ingen aning om den är gjord på rätt sätt, för instruktionerna var lite luddiga, och jag har varit så trött i huvudet senaste två-tre timmarna att det mycket väl skulle kunna stå haoejnqzfrlnhdfödjntfdajmäåtfjmadåä på en hel sida utan att jag skulle märka det, trots att jag läst igenom arbetet.

Hur som helst. Nu är det inlämnat, och jag tänker nöjt krypa till kojs och sova fyra timmar innan det är dags att gå upp och åka till praktiken igen!

Om omvärderingar och omprioriteringar.

Jag måste erkänna att jag först var lite skeptisk till att ha fyra veckors praktikplacering i Rinkeby - men jag har trivts hur bra som helst redan från dag ett. Jag har värderat om väldigt mycket, och skulle inte ha något emot att jobba inom något sådant här område i framtiden - det är ju jättekul! Man möter så många olika människor som varit med om så olika saker i sina liv. Det är så otroligt givande!

Personalen på vårdcentralen har verkligen peppat mig och fått mig att börja känna mig säker i yrkesrollen. Faktum är att jag, om jag har tur, kanske får sommarjobba där eftersom vi är så nöjda med varandra.

Dock tänker jag inte börja jobba på vårdcentral sen när jag är färdigutbildad - jag vill jobba ett tag med akutsjukvård, ett tag med något annat, ett tag utomlands och sedan bli barnsjuksköterska. Det är planen just nu i alla fall, sen får vi se hur det blir med att hålla sig till den också!

Natten går tunga fjät.

Det här kortet på mig och brorsorna är taget för exakt 13 år sedan, när vi bodde i Fagersta. Och idag har vi bott i Tyresö i exakt 11 år - halva mitt liv, på pricken. Tänk vilka milstolpar på Lucia.

Ingen Beck för mig ikväll. Vi kan säga såhär - jag är nära något. Genombrott eller sammanbrott vet jag inte ännu, men snart.

I've been a quitter all the time.

Hey professor, professor please

 I'm not taking any more of this shit

hey professor, professor please

I'm not a student I'm meant to be an artist

I'm a drop out I'm a drop out

I've never finished anything in my life

I'm a drop out, I'm a drop out

I'm a drop out, but I'm proud

Fighters don't quit and quitters don't fight

Oh yeah you're right

I've been a quitter all the time

Märk väl min frustration över skrivarbeten och praktikuppgifter. Det är egentligen inte svårt, men det är tråkigt och jag har dålig självdisciplin idag. Jag sitter liksom hellre och pillar navelludd (om jag haft sådant) än att skriva. Lyckligtvis brukar jag på något sätt ändå alltid lyckas uppamma lite kraft i sista sekund och skriva elva sidor i turbofart. Men just nu lyssnar/sjunger/dansar jag bort lite av skoltröttheten med Laakso.

Och nej mamma, du behöver inte oroa dig. Bara för att det här är en av mina bästa låtar betyder det inte att jag tänker hoppa av. Jag är färdig med sånt. Jag hänger kvar och ser ljuset i tunneln - det är ju bara 18 månader kvar på utbildningen...

Runaway.

Ibland måste man lyssna på Ladytron. Ibland känns allt annat fel att lyssna på, och då behöver jag lite terapi. Just nu musik- och matlagningsterapi alltså, med Ladytron och hemgjord falafel. (Ja, det är sant, jag har än en gång torrlagt och kokat kikärtor alldeles själv och leker deltidsvegetarian).

Every silver shell that you crush will be enough

Where you gonna sleep today

my little runaway?

When you feel like everyone wants to kill the unicorn

Where you waking up today

my little runaway?

En lite pinsam insikt.

Jag känner mig lite svennig när jag tänker att jag måste bli färdig med min praktikuppgift före klockan nio ikväll så jag kan titta på Beck.

Don't stop believin'!

Peppar lördagkvällen med lite Glee. Bäddar för success.

Inte alltid som man tänkt sig.

Det är inte ofta saker och ting går som planerat. Nästan aldrig faktiskt. i går skulle jag ha åkt hem direkt efter tentan och pluggat, men så blev det inte riktigt.

Något som i alla fall blev precis så som det skulle var fikastunden med min älskade Mary hemma i mitt kök. Vi drack spetsad varm choklad, åt chokladkaka med hallon och mango och mumsade på skumtomtefudge samtidigt som vi pratade om både det ena och det andra. Helt enligt plan.

Åh Mary, jag älskar dig!

The time you waste would still turn into memories.

I dag lyssnar jag på Badly Drawn Boy i snön och mörkret.

Is there nothing we can do?

Couldn't you just ask me why
You feel the way you do
There's one thing I'd say to you
There must be something we could do

När blev jag Fröken Duktig?

Jag undrar när jag blev så helylle. Jag har inte druckit vardagsöl på två veckor, har alltid på mig raggsockor (förutom när jag duschar och i inneskorna på praktiken) och har börjat laga en massa nyttig mat. I går gjorde jag egen pyttipanna med rödbetor, morot och två olika sorters linser plus en snutt gammal falukorv som behövde bli uppäten. Och nu håller jag på att laga kikärtsbiffar. Inte på såna där färdiga kikärter man kan köpa i tetra, utan på kikärter som jag blötlagt i tio timmar och kokat i typ två.

Jag vet inte vad det är som har hänt. Jag hånglar inte ens på krogen längre. Det är dock inget aktivt val utan bara något som blivit. Jag vet inte, det kanske inte är någon som vill hångla med mig. Vilken fail isåfall...!

Am I the only one around here, who´s not gonna live my life in fear?

Jag fäller en liten, liten tår för The Ark som ska lägga ned. Sen tänker jag tillbaka på de fantastiska spelningar jag varit på med dem, och på all bra musik de gjort och gläds åt det istället. Här är en av mina bästa låtar med världens finaste Ola Salo och The Ark.

Tell me this night is over.

 

Why should it be so bad to be bad, 

when it´s so hard to be anything at all?

And why does everyone seem to forget 

what it´s like to be all alone?

Resten av dagen spenderas med Kir.

Tyvärr inte Kir Royal utan kirurgi... Tenta på fredag, och varje minuts plugg är dyrbar. Därför är det dags att återvända till pluggandet.

Lyckligtvis har jag haft en händelserik och jätterolig dag på praktiken, och då kan man ju stå ut med att ha näsan i böckerna några timmar sedan.

(Lägg förresten märke till överkastet under boken - visst är det väl fint?!)

Apelsinileus.

Man skulle kunna tro att jag är lite trött efter en heldag på praktiken och några timmars plugg. Beviset? Jag fick en total fnissattack när jag läste följande:


Patienter som tidigare genomgått en ventrikelresektion och således saknar en normal pylorusfunktion kan i olyckliga fall få obturation av nedsvald föda. Exempelvis kan en dåligt tuggad apelsinklyfta passera ned i tunntarmen och ge upphov till ett hinder (apelsinileus). (Haglund & Hamberger, 2009)

Så... Om du tagit bort en del av magsäcken, tugga apelsinerna ordentligt så du inte får ett apelsinileus.


Referenser:
Haglund, U., & Hamberger, B. (Red.). (2009). Kirurgi. Stockholm: Liber.

Watch me break and watch me burn.

Kass videokvalitet men en briljant låt. Har lyssnat på repeat i två timmar.

I am the girl you know, can't look you in the eye

I am the girl you know, so sick I cannot try

And I am the one you want, can't look you in the eye

Hole - Miss World

Till rikets försvar.

Jag har gått omkring och varit världens stoltaste storasyster idag. Eller ja, egentligen är jag alltid världens stoltaste storasyster, men idag kändes det lite extra.Vi har varit på Uppsala garnison och blivit visade runt på området och i kasernerna och bevittnat en medaljceremoni. Min älskade lillebror Oskar och hans pluton muckar på fredag och blev lite avtackade idag, inför nära och kära. Jag var så stolt att jag hade tårar i ögonen.

(Och ja, jag vet att bildkvaliteten inte är den bästa, och att jag säkert använt fel ord om något. Men det får ni leva med! Förresten så har storebror och hans fru tagit bättre kort med sin kamera, så när de skickar lite bilder kanske jag lägger upp dem med.)

Julklappstips.

Om det är någon som tycker väldigt mycket om mig och tänker köpa något till mig i julklapp så är pyjamasbyxorna nedan ett hett tips. I storlek small från Kappahl.

Min livsfilosofi är nämligen att man inte kan ha för många pyjamasbyxor.

Landets sämsta simultankapacitet?

Eftersom både Michaela och jag varit krassliga idag hade vi lite tjejkväll hemma hos henne. Vi svullade så mycket att jag tror jag gick upp en sisådär fem kilo under kvällen! Lyckligtvis var hennes Eric på någon slags julfest så vi hade lägenheten för oss själva och kunde spela Dance Central på Kinect utan att någon såg oss.


Jag kom fram till att jag lider av någon sorts dansdyslexi. Min förmåga att utföra koreograferade rörelser med händerna och fötterna samtidigt är lika med noll. Det finns många anledningar till att jag blev indie. Det här med dans är en av dem...

Jag dansar nog helst full på fulla dansgolv där man slipper tänka.

Vill ni ha lite fulbilder?

Jag är krasslig och känner mig inte i lag med att bli fotograferad just nu. Så ska jag göra som pandasoppa och lista mina topp 3 fulaste bilder på mig själv? OBS, bara om mina kompisar lovar att inte överge mig för att jag kan vara så ful. Men det gör de nog inte, de flesta har ju som sett mig så i levande livet redan.

Våga för att vinna!

Jag brukar ju aldrig vara med i tävlingar, eftersom chansen att vinna är så liten att det är totalt ovärt. Men igår tänkte jag om lite - man måste ju satsa för att komma någon vart och har ju större chans att vinna om man är med än om man inte är det.

Så gå in här och rösta på mitt bidrag i Apollos resetävling!

Priset är en resa som gästrecensent till Apollos Mythos Beach på Rhodosen vecka i maj. Det skulle vara perfekt för att fira min födelsedag, och jag skulle bjuda er alla på en massa bilder och alla smaskiga detaljer om resan! Så rösta, rösta, rösta!

Självklart skulle min kära syster Klara följa med som resesällskap. Allt för att garantera en händelserik och rolig resa - både för oss, och för dem som skulle få följa den genom bloggar och bilder!

Lys upp min morgon.

I kyla och mörker kan man skatta sig lycklig när man kan hänga upp en stjärna i fönstret.

Ibland behöver man som bara vara själv.

Bortsett från första gången jag var ensam hemma, när jag var en 15-16 och familjen var på semester i Dalarna, har jag aldrig varit rädd för att vara ensam. Jag trivs alldeles utmärkt i mitt eget sällskap. Som i dag, när jag kom hem efter en lååååång dag på min praktikplats och lagade mumsig middag och matlåda och drog på mig mina dubbla raggsockor. Då kände jag bara att ååååååh, vad skönt att inte behöva dela den här kvällen med någon.

 

Och så lyssnar jag såklart på lite bra musik, till exempel The Concretes och On The Radio och har en rosa ljusslinga tänd. Då kan man ju inte annat än trivas med livet, eller hur?