Fan också att jag glömde bort vad det var för låt. Jag måste börja skriva upp saker. Tills jag kanske någon gång kommer på det igen får ni nöja er med att försöka föreställa er hur det känns och lyssna på den här låten istället, som jag lyssnade sönder på min 21-årsdag och som fortfarande alltid kommer vara sann.
måndag, december 20
I grew old in just one day.
När jag stod i snöfallet och iskylan på tunnelbaneperrongen i Sandsborg och väntade på ett försenat tåg i elva minuter i kväll kom jag på en perfekt låt för att beskriva maktlösheten och melankolin när den man trodde att man någonsin skulle kunna kanske funka med i längden älskar någon annan och bor med den och vill ha barn med den.
Fan också att jag glömde bort vad det var för låt. Jag måste börja skriva upp saker. Tills jag kanske någon gång kommer på det igen får ni nöja er med att försöka föreställa er hur det känns och lyssna på den här låten istället, som jag lyssnade sönder på min 21-årsdag och som fortfarande alltid kommer vara sann.
Och jag försvarar att jag fortfarande lyssnar på Broder Daniel (och alltid kommer göra det, även om jag blir en 40-årig tant!) på samma sätt som jag försvarar min profilbild på Facebook: det är okej när man har ICA-kort, Medmera-kort, IKEA Family-kort och en levande krukväxt. Dessutom gillar jag faktiskt att lyssna på Frank Sinatra, har alltid på mig varma sockor och äger inte mindre än TVÅ stickade överkast. Nästan pensionärsvarning alltså, jag menar, jag blev ju faktiskt old in just one day...
Fan också att jag glömde bort vad det var för låt. Jag måste börja skriva upp saker. Tills jag kanske någon gång kommer på det igen får ni nöja er med att försöka föreställa er hur det känns och lyssna på den här låten istället, som jag lyssnade sönder på min 21-årsdag och som fortfarande alltid kommer vara sann.
