Ibland känns det som att Jocke Bergs röst är det enda som håller ihop ens själ. Typ en alldeles för tidig och kall oktobermorgon på en fullsatt buss i bilkö till stan, när en fruktansvärt stor människa mosar in en mot väggen och den kalla glasrutan och man är på väg till en jättetråkig dag, allt i det luftkonditionerade ljudet av fart
Jag vet att det är lite pubertalt, men det är väl inte bara jag?
